HEMDet här är inte slutet, bara en av alla nätter
...
Vissa dagar känner jag mig som världens minsta person, som om allt fallerar utanför mina gamla kulisser, runt omkring mig.
Andra dagar funderar jag över om jag någonsin känt mig så här levande.
Som om varje andetag blinkar i rött, som om varje hjärtslag tecknas stort och svart mot de vita husfasaderna.
jag smeker nog mina känslor mothårs.
Den 11 November, 2011
Dagens datum, den 11 november 2011, ett väldigt omtalat datum har jag märkt. Imorse när jag vaknade upp i soffan och kollade facebook så var det fullt av statusar som hade med datumet att göra. Efter en del grubblande så har jag fortfarande inte kommit fram till vad det är som är så speciellt med denna dag.
...
Förövrigt så är jag helt slut. Det blev ett besök på akuten inatt då mitt öra spökade mer än vanligt, dvs att jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen. Jag klättrade på väggarna av smärta. Men efter 1,5 timmes väntan, fick jag någon hjälp? NEJ ! Värdelösa som vanligt.
...
Så denna dag har tillbringats i soffan framför Svensson Svensson med katterna som sällskap.
Att gråta utan att det syns
Jag vet inte om jag är ledsen eller lättad? Jag är nog både och men på olika sätt såklart.
Innerst inne rinner tårarna för fullt men det är något som aldrig kommer att synas på utsidan.
Vi hade mycket fint ihop så lova mig att du kommer ihåg det. Kanske stöter vi på varandra eller inte,vem vet?
Kl: 16.18
Sitter vid fönstret med huvudet lutat mot den kalla rutan. Det är grått ute men jag ler. Allt visas inte på utsidan, men mina ögon kan inte dölja det.
Mitt i allt kaoset så finns en början på lyckan. Jag känner hur spänningen börja gro under huden så jag sätter mig ner,lutar mig bakåt och väntar på slaget.
I don't dance cause tonight you love somebody new
Jag saknar dig hela tiden.
Jag är så himla rädd för att alltid känna så ...
Det är tomma ord som fastnar
...
Med prickiga strumpor i taket spelar vi "10 frågor" via sms.
Aningen gulligt såhär inpå småtimmarna, när man känner hur de små djävularna håller på att överta tankarna till den mörka sidan.
Du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör
Längs mörka gator promenerar jag, men hörlurarna hårt intryckta i öronen i ett desperat försök att undkomma världen som finns utanför. Ett misslyckande, delvis.
Höstlöven längs trottoarkanten blåser efter mig i ett försök att fånga mig, dra mig tillbaka till det verkliga livet som jag befann mig i men ändå inte. De lyckades inte utan jag förblev kvar i världen som jag hade målat upp runtom med hjälp av ljudboken jag lyssnade på. Jag lyssnade intensivt på hur Reine Brynolfsson berättade om hur en gift man fick ett samtal från en gammal älskarinna. Hon bad honom komma till Paris, han tvekade. Jag lyssnade på intriger mellan den gifta mannen och fotbollstränaren till hans son. Sen där tog det slut, det var där som jag kom tillbaka till verkligheten igen. Jag kände så väl igen vart jag befann mig men det var ändå så väldigt främmande.
Det pirrade i kroppen, som om hundratals små människor rusade omkring under huden, men jag kan inte avgöra på vilket sätt det pirrade. Jag tror det hade med rädsla att göra.
Min hjärna tvekar på att gå vidare, den praktiskt taget skriker till mina ben att vända om. De lyder inte.
Där ser jag honom, bakom en vit gardin i köket. Så nära men ändå inte. Jag stannar en millisekund och känner den bekanta känslan, lukten från lägenheten som en gång va vår.
Det gör ont, på ett sätt som jag inte kan förklara.
Mannen i fönstret vänder sig om, herre gud! Ser han mig? Ser han vem det är som studerar honom såhär i höstmörkret?
Dimman ligger vit över stadens gator
Långa, mörka vägar fulla av tankar. Musiken strömmar ur högtalarna men jag hör den inte. Jag har försvunnit, försvunnit i jobb, dimmiga dagar och dimmiga nätter, ilska och besvikelser.
Just denna kväll körde jag ut till havet, det är det enda som kan lugna mig nu. Jag parkerar bilen men låter musiken vara igång och lämnar dörren öppen. Jag stirrar ut över det svarta vattnet, inte en människa i närheten, det är bara jag, dimman över havet och den svarta natten.
Jag känner hur jag vill skrika. Jag vill skrika att livet har förstört mig men någon har klistrat fast mina läppar i en allt för sönderläst bok. Skriket blir kvar i mina söndriga lungorna då jag omedvetet fattade ett sekundsnabbt beslut.
Det är över nu, så slut och passé.
Vi har hjälpts åt att slita sönder natthimlen, mina tankar och jag men jag står ensam kvar och har gett mig sjutton på att jag ska laga den. Jag känner på mig att den kommer att bli vackrare än någonsin.
I storstäderna glömmer man stjärnorna
Stockholm 3 sep - Katrinahissen
Då var vi tillbaka på ruta ett, igen. Men jag envisas med att hålla denna sidan vid liv så nu ska jag ge mig på ytterligare ett försök, vilket förmodligen kommer att hålla i sig lite längre. Jag har haft en ganska sträng gräns innan om vad jag skulle skriva här men har tänkt släppa lite på trådarna nu. Så vi får helt enkelt se hur jag lyckas.
Och som ni ser så har sidan även fått en ny design, aningen cupcake-inspirerad. Inte mina färger dierkt men på nåt sätt så tyckte jag om det här gulliga stuket ;)
Men jag tänker inte sitta här och babbla om småsaker, klockan är ju trots allt lite över tolv och jag känner hur ögonlocken börjar klippa nu. Vilket jag antar betyder att det är dags för att krypa ner, Godnatt folket.Visst känns det fint att vara vid liv en dag till?
Var och fotade Andreas för ett tag sedan och det blev riktigt bra bilder. Dock så va inte lastbilschafförerna så impade när han drog om dem på bakhjulet men.
Sen igår så va jag framme med min lilla ritplatta och kladdade och det resulterade i detta ni ser ovan, helt okej.
Vad tycker ni?
Försök förstå hur starkt jag hatar dig, älskling
..hur gör man då?
Solens strimma
...
Välkommen varma vårväder !
Ja, vårväder är det verkligen nu, så igår tillbringade jag en stund i skogen med Therese. Vi fick helt underbara bilder, speciellt den här ovan. Jag är supernöjd med den. Så de bilderna fick vara med i fotoprojektet som jag håller på med i skolan.
Idag blir det en hel del pluggande för min del hade jag tänkt. Verkligen färda upp saker och ting så att man slipper ha det efter sig sen. Kommer nog komma upp några bilder till från fotograferingen igår, fast lite senare.
Party-postbil på ingång
Ååååå vad glad man blir när man sitter hos tandläkaren och försöker att övervinna paniken som intar kroppen mer och mer, sen helt plötsligt så hör man någonting utanför fönstret och ser då att det är en sådan stor postlastbil. Plötsligt hoppar det ut en ung kille ur den och då dånar september - kärlekens tunga ut ur bilen. Det fick paniken att avta en smula och lockade till och med fram ett skratt ;)
Allt är till salu
Det föll ett regn idag. Alla gränser har öppnats men jag har inga planer, ingen strategi. Jag bara går dit dagarna för mig och kanske kan jag hitta mig själv någonstans i det stora blå.
Men ställ inga frågor, för jag har inga svar att ge. Jag lämnar allt bakom mig och hoppas att något ska ske.
---
Jag har byggt mig ett luftslott, men jag vet inte vad det ska tjäna till. För att vandra runt i tysta tum är inte vad jag vill. Så mycket vet jag.
Men innan jag vet vilken väg jag ska ta så går jag dit dagarna för mig, och hoppas på att det blir bra.
Lite obetydligt småprat
...
Jag vet inte vad jag ska skriva, känner att jag inte har några ord kvar. Jag har snurrat runt, runt, runt nu ett tag och jag försöker med alla mina krafter att stanna upp och fokusera på att överleva dagarna. Men jag överlever dem, i mina svarta kängor och med hemliga sms i fickan.
---
Jag lämnar de jobbiga tankarna i kudden på morgonen, dagdrömmer mig genom dagen och begraver mig i landet ingenstans om kvällarna.
Men mina dagdrömmar börjar smälta samman, så det tar några minuter innan jag kommer på vilken av alla det är. Men oftast funderar jag över att om jag hade haft en stege så hade jag klättrat upp på det högsta stället i staden för att bara koncentrera mig på mina hjärtslag. Lite som en fågel som flugit in i en fönsterruta.
---
Men ibland så finns det helt enkelt inte fler känslor än vad som får plats bakom ett par blå ögon.