Just denna kväll körde jag ut till havet, det är det enda som kan lugna mig nu. Jag parkerar bilen men låter musiken vara igång och lämnar dörren öppen. Jag stirrar ut över det svarta vattnet, inte en människa i närheten, det är bara jag, dimman över havet och den svarta natten.

Jag känner hur jag vill skrika. Jag vill skrika att livet har förstört mig men någon har klistrat fast mina läppar i en allt för sönderläst bok. Skriket blir kvar i mina söndriga lungorna då jag omedvetet fattade ett sekundsnabbt beslut.

Vi har hjälpts åt att slita sönder natthimlen, mina tankar och jag men jag står ensam kvar och har gett mig sjutton på att jag ska laga den. Jag känner på mig att den kommer att bli vackrare än någonsin.