...

Med prickiga strumpor i taket spelar vi "10 frågor" via sms.

Aningen gulligt såhär inpå småtimmarna, när man känner hur de små djävularna håller på att överta tankarna till den mörka sidan.

Längs mörka gator promenerar jag, men hörlurarna hårt intryckta i öronen i ett desperat försök att undkomma världen som finns utanför. Ett misslyckande, delvis.

Höstlöven längs trottoarkanten blåser efter mig i ett försök att fånga mig, dra mig tillbaka till det verkliga livet som jag befann mig i men ändå inte. De lyckades inte utan jag förblev kvar i världen som jag hade målat upp runtom med hjälp av ljudboken jag lyssnade på. Jag lyssnade intensivt på hur Reine Brynolfsson berättade om hur en gift man fick ett samtal från en gammal älskarinna. Hon bad honom komma till Paris, han tvekade. Jag lyssnade på intriger mellan den gifta mannen och fotbollstränaren till hans son. Sen där tog det slut, det var där som jag kom tillbaka till verkligheten igen. Jag kände så väl igen vart jag befann mig men det var ändå så väldigt främmande.

Det pirrade i kroppen, som om hundratals små människor rusade omkring under huden, men jag kan inte avgöra på vilket sätt det pirrade. Jag tror det hade med rädsla att göra.

Min hjärna tvekar på att gå vidare, den praktiskt taget skriker till mina ben att vända om. De lyder inte.

Där ser jag honom, bakom en vit gardin i köket. Så nära men ändå inte. Jag stannar en millisekund och känner den bekanta känslan, lukten från lägenheten som en gång va vår.

Det gör ont, på ett sätt som jag inte kan förklara.

Mannen i fönstret vänder sig om, herre gud! Ser han mig? Ser han vem det är som studerar honom såhär i höstmörkret?